Pepparkaksgubbekonflikt istället för klasskonflikt - i vardagspolitiken står kapitalismen ohotad

I efterdyningarna av en våldsam individualisering hittar vi en känsla. En känsla som har letat sig in i våra vardagsrum, våra kök och sovrum. Denna känsla kännetecknar den rådande (individuella) politiska utgångspunkten. Nämligen den kränkta utgångspunkten.

Kan det vara så att det skrumpnande folkrörelse-Sverige lämnat efter sig ett tomrum av sårbarhet?

Det är på sätt och vis imponerande hur de nyliberala vindarna har oskadliggjort den partipolitiska delaktighet som under majoriteten av 1900-talet bromsat och i viss mån reglerat den. De svenska riksdagspartierna förlorade på 90-talet ca 1 miljon medlemmar varav folkrörelsepartierna drabbades hårdast. Livsstilspolitik, politisk konsumtion, vardagspolitik, enfrågerörelser med lösa nätverk, detta kännetecknar de nya formerna. Politiken har flyttat ut ur de partipolitiska rummen in i våra vardagsrum.

Två decennier senare står vi alltså här. Klassidentitetslösa och kränkta.

Tin tin, pepparkaksgubbar, kalle ankas jul-figurer. Svenskarna försvarar aktfullt och med hederstendens de så kallade svenska traditionerna. Media underblåser lättkränktheten nästan med en pervers lycka och förundran. Det är ju så lätt helt enkelt, att kränka och bli kränkt numera. Genom facebook, twitter och flashback frodas kränktheten.

Men samtidigt som kränktheten spirar organiseras inte missnöjet mer än att kommuniceras ut via sociala forum. Det politiska klimat, eller på marxistiskt språk – det falska medvetande – som ekar att vi är jämlika, jämställda och lever i världens bästa land passiviserar. Till detta falska medvetande tillhör även individualiseringen, som övertalar oss om att det är var och en för en själv - vi är alla våra egna språkrör. Och det som sker på riktigt, den politik som gör verklig skada i våra liv, på klassmässig grund – den sker på tryggt avstånd, långt ifrån våra vardagsrum. 

Konflikten mellan svenskar och invandrare underblåses medialt – på säkert avstånd från de vardagspolitiska rummen. Samtidigt som den politiska nivån sjunker till kalle anka-nivå så gör det svenska kapitalet storkovan på importerad arbetskraft och lönedumpning. Kränktheten spelar en viktig roll i det falska medvetandet. Istället för klasskonflikt – pepparkaksgubbekonflikt.

Kommersiella media vrider ständigt upp volymen för de enskilda händelser som i slutändan traumatiserar och kränker. Och ännu viktigare – avleder verklig systemkritik. I vardagspolitiken står kapitalismen ohotad.  

Det är svårt att sluta vara kränkt när det är så lätt att bli kränkt. Den riktiga lösningen på detta problem är att organsiera sig i verkliga politiska rum. Att återskapa de klassmässigt grundade  kollektiven. Det kan låta mycket begärt. Jag uppmanar därför samtliga kränkta personer att inledningvis ta ett djupt andetag och skratta lite åt den egna kränktheten. Och att i det längsta – försöka vara snäll.

 

Källor ang politisk delaktighet, Arienne Sörbom, (2002) Vart tar politiken vägen? Individualisering, reflexivitet och görbarhet i det politiska engagemanget