Kan det vara så att det skrumpnande folkrörelse-Sverige
lämnat efter sig ett tomrum av sårbarhet?
Det är på sätt och vis imponerande hur de nyliberala vindarna
har oskadliggjort den partipolitiska delaktighet som under majoriteten av
1900-talet bromsat och i viss mån reglerat den. De svenska riksdagspartierna
förlorade på 90-talet ca 1 miljon medlemmar varav folkrörelsepartierna
drabbades hårdast. Livsstilspolitik, politisk konsumtion, vardagspolitik,
enfrågerörelser med lösa nätverk, detta kännetecknar de nya formerna. Politiken
har flyttat ut ur de partipolitiska rummen in i våra vardagsrum.
Två decennier senare står vi alltså här. Klassidentitetslösa
och kränkta.
Tin tin, pepparkaksgubbar, kalle ankas jul-figurer.
Svenskarna försvarar aktfullt och med hederstendens de så kallade svenska
traditionerna. Media underblåser lättkränktheten nästan med en pervers lycka
och förundran. Det är ju så lätt helt enkelt, att kränka och bli kränkt numera.
Genom facebook, twitter och flashback frodas kränktheten.
Men samtidigt som kränktheten spirar organiseras inte
missnöjet mer än att kommuniceras ut via sociala forum. Det politiska
klimat, eller på marxistiskt språk – det falska medvetande – som ekar att vi är
jämlika, jämställda och lever i världens bästa land passiviserar. Till detta falska medvetande tillhör även individualiseringen, som övertalar oss om att det är var och en för en själv - vi är alla våra egna språkrör. Och det som sker
på riktigt, den politik som gör verklig skada i våra liv, på klassmässig grund
– den sker på tryggt avstånd, långt ifrån våra vardagsrum.
Konflikten mellan svenskar och invandrare underblåses
medialt – på säkert avstånd från de vardagspolitiska rummen. Samtidigt som den
politiska nivån sjunker till kalle anka-nivå så gör det svenska kapitalet
storkovan på importerad arbetskraft och lönedumpning. Kränktheten spelar en
viktig roll i det falska medvetandet. Istället för klasskonflikt –
pepparkaksgubbekonflikt.
Kommersiella media vrider ständigt upp volymen för de
enskilda händelser som i slutändan traumatiserar och kränker. Och ännu
viktigare – avleder verklig systemkritik. I vardagspolitiken står kapitalismen
ohotad.
Det är svårt att sluta vara kränkt när det är så lätt att
bli kränkt. Den riktiga lösningen på detta problem är att organsiera sig i
verkliga politiska rum. Att återskapa de klassmässigt grundade kollektiven. Det kan låta mycket begärt. Jag
uppmanar därför samtliga kränkta personer att inledningvis ta ett djupt andetag
och skratta lite åt den egna kränktheten. Och att i det längsta – försöka vara
snäll.
Källor ang politisk delaktighet, Arienne Sörbom, (2002) Vart tar politiken vägen? Individualisering,
reflexivitet och görbarhet i det politiska engagemanget