Näthatet - en organiserad disciplineringsåtgärd.

Ett falskt medvetande vaggar oss ofta i tron om att vi lever i ett jämlikt samhälle. Så tyst kan ibland patriarkatet göra sig, att till och med jag själv inbillar mig att vi är jämlika. Men så blir även jag tyst ibland. På seminariet på högskolan, på mötet i partilokalen, på lönesamtalet. Tystad. Pierre Bourdieu lär oss att patriarkatet bor i oss och i allt vi vilar våra ögon på. Ibland blir vi tysta, kvävda inifrån. Patriarkatet i oss fogar oss. Oftast för att vi står ensamma, lojalitetslösa. Inte sällan är det klokast att vara tyst, det mest rationella. Vi väljer våra strider. Och ibland väljer vi att inte vara tysta. Att ta plats. Den rättmätiga platsen som det falska medvetandet övertalat oss om att vi har. Då tar patriarkatet till andra sätt att tysta oss.

Patriarkatet handlar i det yttersta om manlig lojalitet. Näthatet handlar också om manlig lojalitet. De näthatande männen är inget annat än patriarkatets soldater. Den vita mannens egna lilla garde. Kackelackor som rör sig i mörkret. Programmerade att hämta energi i det manliga samförståndet.  

Med medias hjälp kommer nu kvinnohatet tillfälligt till ytan. Förtvivlat söker vi efter grunden till detta stinkande förakt. Medialt försvaras de näthatande männen som maktlösa, trasiga, ledsna och eländiga. Forcerat utmålas de som å ena sidan en liten grupp högerextrema och å andra sidan som plattformslösa arbetarmän. Sanningen är den att kvinnohatet är klassöverskridande. Föraktet hittar vi samhällets alla klasser, det tar bara olika uttryck. Att hatet nu har letat sig ut på nätet beror på att fotsoldaterna har hittat nya gångar, rättat sig efter tekniken.

Än är det offentliga rummet mannens. Och så länge vi lever i ett patriarkat kommer detta rum att vaktas. Där patriarkatet slutar att begränsa den enskilda individen tar utomstående disciplineringsmekanismer vid. Dock uteblir disciplineringsåtgärder åt andra hållet, dvs i försvar av dessa kvinnor. Inget tydliggör patriarkatet mer än just våld och hot mot kvinnor. För det stannar oftast där. Sällan tas hoten på det allvar som lag och rätt förordar.

Föraktets budskap är tydligt. Du är oälskad, oönskad, ful och tjock. Äcklig. Du ska våldtas. Du ska vara tyst.

Den vita mannens fotsoldater hymlar inte. De sitter i sina gömda gångar och tjänar inte på att maskera kvinnoföraktet som de flesta andra delar (klasser om man så vill) i patriarkatet. Perverst nog kan man till och med som feminist tycka att det är uppfriskande ärligt.

Kapitalism, individualism, nedskärningar – den feministiska kampen arbetar i stark motvind. I marknadsekonomin kommer feminismen inte nå några större framgångar. I kommersialismens tecken är kvinnor mer sak än människa. Därför är den feministiska rörelsen i grunden antikapitalistisk. Det är kapitalets herrar som tjänar på att kvinnor disciplineras, tystas. Det är samma herrar som låter kackelackerna göra grovjobbet.

Feministerna borde därför inte gå ner i kloaken och leta efter det stinkande föraktet. Vi bör lyfta blicken till den icke-fungerande rättstat som tittar på. Vi bör lojalisera oss i antikapitalistiska organisationer. Den patriarkala kapitalismen fruktar antikapitalistisk feministisk kamp. Det är ju den som slutligen kommer att bli dess undergång.

Pepparkaksgubbekonflikt istället för klasskonflikt - i vardagspolitiken står kapitalismen ohotad

I efterdyningarna av en våldsam individualisering hittar vi en känsla. En känsla som har letat sig in i våra vardagsrum, våra kök och sovrum. Denna känsla kännetecknar den rådande (individuella) politiska utgångspunkten. Nämligen den kränkta utgångspunkten.

Kan det vara så att det skrumpnande folkrörelse-Sverige lämnat efter sig ett tomrum av sårbarhet?

Det är på sätt och vis imponerande hur de nyliberala vindarna har oskadliggjort den partipolitiska delaktighet som under majoriteten av 1900-talet bromsat och i viss mån reglerat den. De svenska riksdagspartierna förlorade på 90-talet ca 1 miljon medlemmar varav folkrörelsepartierna drabbades hårdast. Livsstilspolitik, politisk konsumtion, vardagspolitik, enfrågerörelser med lösa nätverk, detta kännetecknar de nya formerna. Politiken har flyttat ut ur de partipolitiska rummen in i våra vardagsrum.

Två decennier senare står vi alltså här. Klassidentitetslösa och kränkta.

Tin tin, pepparkaksgubbar, kalle ankas jul-figurer. Svenskarna försvarar aktfullt och med hederstendens de så kallade svenska traditionerna. Media underblåser lättkränktheten nästan med en pervers lycka och förundran. Det är ju så lätt helt enkelt, att kränka och bli kränkt numera. Genom facebook, twitter och flashback frodas kränktheten.

Men samtidigt som kränktheten spirar organiseras inte missnöjet mer än att kommuniceras ut via sociala forum. Det politiska klimat, eller på marxistiskt språk – det falska medvetande – som ekar att vi är jämlika, jämställda och lever i världens bästa land passiviserar. Till detta falska medvetande tillhör även individualiseringen, som övertalar oss om att det är var och en för en själv - vi är alla våra egna språkrör. Och det som sker på riktigt, den politik som gör verklig skada i våra liv, på klassmässig grund – den sker på tryggt avstånd, långt ifrån våra vardagsrum. 

Konflikten mellan svenskar och invandrare underblåses medialt – på säkert avstånd från de vardagspolitiska rummen. Samtidigt som den politiska nivån sjunker till kalle anka-nivå så gör det svenska kapitalet storkovan på importerad arbetskraft och lönedumpning. Kränktheten spelar en viktig roll i det falska medvetandet. Istället för klasskonflikt – pepparkaksgubbekonflikt.

Kommersiella media vrider ständigt upp volymen för de enskilda händelser som i slutändan traumatiserar och kränker. Och ännu viktigare – avleder verklig systemkritik. I vardagspolitiken står kapitalismen ohotad.  

Det är svårt att sluta vara kränkt när det är så lätt att bli kränkt. Den riktiga lösningen på detta problem är att organsiera sig i verkliga politiska rum. Att återskapa de klassmässigt grundade  kollektiven. Det kan låta mycket begärt. Jag uppmanar därför samtliga kränkta personer att inledningvis ta ett djupt andetag och skratta lite åt den egna kränktheten. Och att i det längsta – försöka vara snäll.

 

Källor ang politisk delaktighet, Arienne Sörbom, (2002) Vart tar politiken vägen? Individualisering, reflexivitet och görbarhet i det politiska engagemanget

Domen: De får skylla sig själva

Denna rubrik, publicerad i Sportbladet, Aftonbladet 2012-08-03, skall tveklöst in i historieböckerna. Svenska landslaget i fotboll får enligt expertkommentatorn Glenn Strömberg skylla sig själva för sin förlust mot Frankrike, OS 2012. I sportsammanhang ett ovanligt och egentligen intetsägande påstående. Enligt artikeln som följer denna rubrik tabbar sig laget på tre punkter vilket i sin tur gör förlusten deras eget fel. I sportsammanhang ett ovanligt påstående men från misogynt håll det vanligaste argumentet i varje form av våldtänkt, sexuellt ofredande och/eller misshandel av kvinnor. Att denna rubrik riktar sig till just damlaget gör den historisk.

Väljer man att läsa kommentarerna under artikeln blottas kvinnofientligheten tydligt. Sexistiska kommentarer såsom att Damfotboll: V75 för kossor, lagsport för damer kan vi ju skippa helt till nästa år, så går det när halva laget inte är van vid bollar m fl. Vem kliver upp och tar det svenska landslaget i försvar? Exakt ingen. De får ju onekligen inte bara skylla sig själva, bli sexistiskt och homofobiskt hetsade emot på ett av Sveriges största sportblad ingen protesterar. Inte ens nationalismen är överordnad kvinnofientligheten inom svensk fotboll.

Svensk fotboll framstår onekligen som en misogyn krets.

Rättelse: svensk fotboll är en misogyn krets. Och till skillnad från övriga mansdominerade, misogyna områden i samhället såsom inom polisen och militären där det finns ett medvetet och förbättrande arbete mot den sjuka machokulturen får man inom fotbollen som kvinna skylla sig själv.

Låt denna taffliga rubrik gå till historien i genus/maskulinitetslitteruturen som det tydliga kvinnofientliga exempel som det är.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/os2012/article15207680.ab